Tidigare:

Jag kände att jag var tvungen att sätta mig ner och utan att jag tänkte mig för tog jag ett steg ut över ambulansens kant och var beredd att falla handlöst tio meter rakt ner i marken, även fast det bara var cirka en meter. Men jag var inte beredd på det så jag var helt avslappnad och tänkte inte en sekund på att jag var tvungen att göra mig redo för landning. Eftersom att det var för mig fortfarande nio meter kvar.

Jag kände en hård smäll mot min vrist och allt blev svart. Igen.

_______________________________________________________________________________________________

Sara's Perspektiv.

Jag vaknade utav att någon skrek på mig och jag märkte att jag låg på marken. Det tog ett tag för mig att koppla var jag var och hur jag hade kommit dit. Men när jag såg ambulansen i ögonvrån klarnade allt igen.

"Jag tror vi behöver en rullstol till flickan" Sa en utav ambulanspersonalen och satte sig på knän bredvid mig och kände försiktigt på mitt bakhuvud. "Sara, titta upp på mig." Sa kvinnan sedan och när jag tittade på henne såg jag hennes namnskyllt. Det var Maria som var hos mig igen.

"Hej Sara. Du kommer ihåg mig väl?" Frågade hon och lös mig i ögonen med en liten ficklampa för att se om mina pupiller reagerde.

"Självklart gör jag det, Maria." Svarade jag. "Trillade jag igen?"

"Det var troligtvis så det var ja." Sa maria och släckte ficklampan. "Har du ont någonstans?" Frågade hon sedan och försökte hjälpa mig att ställa mig upp igen.

"AJ! Ja, i vristen." Svarade jag efter att jag försökt belasta den med lite av min tyngd.

"Sätt dig ner igen. Vi hämtar en rullstol till dig."

Jag satte mig ner igen och sedan kom en annan man, som troligen var läkare inne på sjukhuset, springandes med en rullstol framför sig.

"Hallå!" Sa han med en skön göteborsk dialekt. "Sätt dig i stolen så jag kan ta en titt på hur det är med dig." Sa han sedan. Han lät så snäll så jag slappnade av och lät han köra mig till ett rum. Jag kunde se hur de förde jennifer till akutavdelningen direkt, medans jag fortsatte rakt fram till en annan avdelning.

"Så, sitt du kvar i rullstolen så slipper du använda ditt huvud och din fot så mycket" Sa han och jag förstod att han ville skoja till det lite.

"Jocke, heter jag." Sa han och räckte fram sin hand mot mig.

"Sara." Svarade jag och skackade hans hand.

"Trevligt att träffas Sara." Sa han och började bläddra i lite papper. "Då ska vi se. Hjärnskakning efter misshandel står det här, och Maria berättade att du hade svimmat två gånger och smällt i huvudet samt att du har kraftiga känningar i vristen. Stämmer det?" Frågade Jocke och tittade upp på mig.

Han kan inte vara mer än 30 år och han hade tjockt mörk brunt hår. Lite lätt ruffsigt och nog de vitaste leendet jag någonsin sett. Han var rätt snygg för att vara läkare om jag får säga det själv.

"Det stämmer". instämmde jag.

"Hur är det med minnet. kommer du ihåg någonting?" Frågade Jocke medans han började rulla fram mot mig.

Han tog upp en ficklampa ur fickan och började lysa mig i ögonen med den, precis som Maria gjort för 5 minuter sedan.

"Om ni inte slutar lysa mig i ögonen med de där jävla ficklamporna så kommer jag bli blind snart." Sa jag och försökte dra bort ögonen.

"Sorry, haha. Men det är för din egna skull tjejen" Sa Jocke och släckte lampan.

"Jag kommer ihåg det mesta. Förutom sekunderna innan jag slog i hudvudet" Sa jag sedan för att svara på hans fråga.

"Okej, det är bra iallfall. Fast för att vara på den säkra sidan, ska vi ändå röntga huvudet ditt." Sa Jocke och tog med sig lite saker för att sedan föra mig till röntgen rummet.

"Jag borde nog prata med mina föräldrar, kanske?"

"Allready done." Svarade Jocke. "De är säkert här när som helst. Din Kompis föräldrar är också informerade ska du veta"

Jag gav med mig och vi gick, eller jag rullade, bort till röntkenrummet.

Jag blev röntgad och sedan fick jag träffa mina föräldrar.

Jag kramade båda två länge och jag såg att mamma hade gråtit.

"Jag är så glad att se dig. Jag har varit så orolig gumman" Sa hon och gav mig en till kram.

"Jag har pratat med Jennifers mamma" sa hon sedan och blev plötsligt allvarlig.

"Jaha?" frågade jag

"Hon hade hittat Zayn's skype på Jennifers dator och ringt till den. Vi ville berätta för killarna vad det är som händer här. Det är ju trots allt deras fans som troligt vis slog er."

"Hur i helvete kan du säga något sånt? Våga bara skylla på killarna. Det är INTE deras fel!" Halvskrek jag till henne och började bli smått irriterad på det mamma precis sa.

"Nej, jag menade inte så kanske. Men det förkänar att veta iallfall."

"Kanske det. Eller så hade det varit bättre att bara låta det va?" Sa jag tyst och argt.

"Sara! häng med mig så ska vi checka din fot" Det var Jocke som ropat på mig. Jag rullade bort till honom och in på rummet vi tidigare var i.

"Då ska vi se Sara." Sa han och tog av mig min sko.

Foten var svullen och nästan helt blå. Den var ömm och bulltade.

"Ojsan. Hu känns dethär?" Fråga Jocke och tryckte på olika ställen.

"No comment, no comment. Sluta trycka bara." Svarade jag och hoppades på att det skulle förklara vilken smärta jag hade.

"Det är en rejäl stukning du. Det blir kryckor för dig en tid framåt ska du veta" Sa han och tittade upp på mig.

Jag nickade förstående och Jocke började lina in min fot i bandage.

Morgonen nästa dag.

Harry's Perspektiv.

Jag hade inte kunnat sova på hela natten. Jag hade bara tänka på Sara och Jennifer. Zayn hade berättat om samtalet mellan han och Jennifers mamma. De misstänkte misshandel och att några utav våra fans var misstänkta för att  ha gått på dem. Det var bra med Sara, men Jennifer var fortfarande medvetslös.

Jag klarade inte av det längre. Jag ville göra något för dem.

Efter några samtal, lite eftersökning på internet och efter att ha väckt alla de andra killarna var vi på planet påväg till sverige.

Vi alla var skrämmande överens om att vi inte kunde stanna i England och därför tog vi första bästa plan.

När vi var framme ringde vi Jennifers mamma igen för att få vägbeskrivning för snabbaste vägen till sjukhuset. Vi tog en taxi alla killar förutom Niall som var tvungen att dra för att träffa en tjej han tidigare träffat när vi varit i sverige. Men han lovade att komma lite senare.

Väl framme vid sjukhuset letade vi upp Sara's rum och gick för att överraska henne.

En sjuksköterska visade oss vägen och hon gick in före oss för att se så allt var okej med henne.

"she's asleep, but you can go in and wake her up. It's time anyway" Sa hon till oss och log.

Louis la sin hand på min axel och sa: "Harry, go in and wake her. We'll wait out here. Good luck bro"

"thanks" Svarade jag och gick in.

Jag satte mig försiktigt på hennes sängkant och smekte hennes kind.

"Sara..?" Viskade jag tyst men insåg att hon inte skulle vakna av det lilla. Därför böjde jag mig över henne och kysste hennes kind.

Hon var så fin när hon låg där, sovandes och hade ingen aning om vad som väntade.

"Sara, wake up" Sa jag lite högre i hennes öra och kysste hennes hjässa.

Jag märkte hur hon började öppna ögonen och när hon fick syn på mig blev hennes ögon stora som golfbollar.

"Harry!?" Sa hon med en skravlig morgonröst.

"Hay babe" Sa jag och log.

"What are you doing here?" Frågade hon och satte sig upp för att slänga sig i min famn för att ge mig en kram.

"Oh my god, I've missed you so much Harry" Sa hon sedan och kysste mig på halsen.

"I've missed you too love. We heard about the accident and we decided to come. We all were quite worried." sa jag och lutade min panna mot hennes.

Hennes ögon var glansiga och trötta. Hennes hår var ruffsigt.

"how's Jennifer?" Frågade hon sedan och letade upp min hand för att hålla den.

"I don't know babe. We just arrived. The other boys are in the hallway" Sa jag och kramade om hennes hand lite hårdare.

"I have to find out. come." Sa hon och reste på sig. Hon gick ut genom dörren i hennes långa vita skjorta hon fått av sjukhuset och jag följde efter. Eftersom att hon hade kryckor gick det inte jättesnabbt och jag var rädd för att hon skulle trilla.

Hon sa glatt hej till de andra killarna och kramade om dem. Sedan gick vi för att leta upp rummet där Jennifer låg.

Hon hade fortfarande inte vaknat och hon hade sladdar överallt. Vi bestämmde oss för att stanna hos Jennifer eftersom Zayn var så orolig. Han satt vid hennes sida hela tiden och höll hennes hand. Jag kunde se hur orolig han var då han tittade på henne varje minut för att se om hon hade vaknat.

.

När klockan var runt 17:30 började vi bli hungriga så jag och Sara gick för att köpa lite mat till oss.

Vi gick och hämtade en rullstol till Sara och gick sedan sakta genom korridorerna.

Plötsligt ringde Saras mobil och hon parade med någon på svenska. Hon la på och frågade mig sedan:

"Harry, my parents are here. Would you like to meet them?"

Ville hon att jag skulle träffa hennes föräldrar? Nervositeten spred sig inom mig men jag försökte verka så lugn som möjligt. "I'd love to" sa jag och jag märkte att Sara blev glad.

"Good, turn left here and then right" Sa hon och jag gjorde som hon sa.

Vi kom fram till några soffgrupper och ett litet café. I en utav soffgrupperna satt en kvinna och en man samt en annan kille som såg ut att vara i min ålder ungefär.

Sara började vinka mot dem så jag förstod att de var dem.

"There they are." Sa Sara och pekade mot dem.

Jag blev mer och mer nervös efter varje steg jag tog. Jag ville ju göra ett bra första intryck.

"Hello" Sa Sara och sträckte ut armarna för att krama dem. "Harry, This is my mom, my dad and my big brother" Sa hon sedan och de alla skakade hand med mig.

"You guys have to speak English now, haha!" Sa Sara och vi alla skrattade.

Vi små pratade lite och sedan var jag och Sara tvungna att fortsätta för att köpa mat som det var meningen från hela första början.

"Your parents are very nice!" Sa jag och Sara skrattade till.

"haha, yeah. They can if they will" Svarade hon.

Vi gick tillbaka till Jennifer som fortfrande sov. Men nu hade Niall kommit tillbaka. Med en annan tjej.

"Oh, hey Sara! How are you?" Sa Niall och gick fram och kramade henne. "Guys, this is Linnéa, but you can call her Nea" Sa han sedan och pekade på en tjej med långt brunt hår med fina lockar. Hon hade på sig ett par tighta jeans och en tröja med USA flaggan på. Precis en sådan tjej som passade Niall perfekt!

"Hey" Sa Nea och gick fram till oss och hälsade.

"Hey, I'm Sara" Sa Sara glatt när hon hälsade på henne och det verkade direkt som om de kom bra överens.

Vi satt och småpratade lite sammtidigt som vi åt, vi hade det rätt trevligt där på sjukhuset. Och Zayn lämnade inte Jennifers sida.

"Sorry, I just have to go to the toilet. Be right back" Sa Sara och tog tag i hennes kryckor och hoppade ut till toan.

.

Plötsligt, när vi satt och pratade med varandra så skrek Jennifer till.

"HJÄÄÄLLPP" Skrek hon och Zayn kastade sig över henne för att lugna ner henne.

Hon fortsatte att skrika saker på svenska och Zayn fortsatte att säga "It's allright, It's allright!"

Läkaren kom in och gav Jennifer en spruta och sedan lugnade hon sig.

Hon upptäckte att Zayn var där vid henne och sedan frågade hon var Sara var.

Jag berättade att hon var på toaletten och Jennifer verkade bli lättad över mitt svar.

Vi pratade lite och sedan kom Sara tillbaka. De kramade varandra och började prata med varandra på svenska igen.

Efter ett tag kom doktorn in och pratade med dem också. De berättade för oss att de trodde det var några utav våra fans som slagit dem. Vilket vi egentligen redan visste.

.

Det brörjade bli sent och Sara började bli trött. Så vi bestämmde oss för att gå och lägga oss. Vi hade tidigare pratat med en läkare och frågat om vi kunde stanna en natt. Viket var okej. De hade några rum över som var till för familjer och vi kunde låna dem. Louis och Liam fick ett rum, Niall och Nea fick ett och jag sov i Saras rum med henne och Zayn sov med Jennifer.

.

Sara och Jag gick in i vårt rum och jag började bädda. Sara gick in för att tvätta av sig lite snabbt och när hon kom ut kunde jag inte motstå längre.

"Sara, come here." Sa jag och sträckte ut mina armar för att visa henne att jag ville ha en kram. Hon haltade fram till mig och gick in i min famn.

"I'm so glad I'm here, with you." Sa jag och Sara tittade upp mot mig. "I'm glad that you are here too" Sa hon utan att släppa min blick.

Jag lutade mig ner mot henne och kysste henne. Hon la sin hand på min nacke och drog den genom mitt hår. Hela jag rös och när vi avslutade kyssen, ställde hon sig på tå för att kunna kyssa mig igen.

_______________________________________________________________________________________________

Så, här har ni den. Och eftersom att den kom så sent gjorde jag en extra lång del. Hoppas det kan gottgöra er!

Kommentera vad ni tycker! Det är ju som sagt era kommentarer som gör att vi fortsätter!

Hope you like it!

Kram! / S!

.

P.s. Fick en kommentar innan där ni var lite småsura över att det tog så lång tid. Förlåt, men det är faktiskt så att jag, S, gör mitt absolut bästa för att försöka få berättelsen så bra som möjligt. Vilket ni ska veta inte är helt lätt! Det krävs en del för att allt ska gå ihop med det J skriver.

Jag hoppas verkligen ni förstår!

wiiiho! :D ni är grymma & tack ännu en gång.<3

Hur bra som helst ju!!! <3

Långt! Det gillar vi:)

Superbra!!! Vill bara ha nästa del hela tiden! Förstår om det är svårt att få ihop storyn, men bli inte för påverkade av dom som stressar er. Kom ihåg att dom bara gör de för att dom tycker novellen är så bra så att dom inte orkar vänta på nästa del :)

Stressa inte fram kapitlena utan ta den tid ni behöver, det är då de blir bäst! Dessutom så blir man ju bara mer excited inför nästa del då :)

Tack för en jättebra novell, fortsätt länge!! :)

Xx

Superbra!!! Vill bara ha nästa del hela tiden! Förstår om det är svårt att få ihop storyn, men bli inte för påverkade av dom som stressar er. Kom ihåg att dom bara gör de för att dom tycker novellen är så bra så att dom inte orkar vänta på nästa del :)

Stressa inte fram kapitlena utan ta den tid ni behöver, det är då de blir bäst! Dessutom så blir man ju bara mer excited inför nästa del då :)

Tack för en jättebra novell, fortsätt länge!! :)

Xx

OMHARRY va bra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Vill ha mera!!!!!! :D

Sjukt bra! :D