_____________________________________________________________________________________________

Jag vaknade upp och allt jag såg var en stor tegelvägg.

Jag kände mig försiktigt i ansiktet men upptäkte snart att det inte var någon fara. Inga sår eller utslaga tänder. Var bara yr efter att ha slagit i huvudet i marken.

Jag satte mig upp och såg att Jennifer låg några meter ifrån mig. Vi var kvar på samma ställe där vi hade mött personerna som gjorde detta mot oss. Fast nu var det mörkare. Inga folk på gatorna utaför gränden och det var nästan knäpptyst.

Jag kröp bort till Jennifer för att väcka liv i henne. Jag såg att hon hade mer sår än mig i ansiktet och jag förstod att hon hade fått ta emot de hårdaste smällarna, eftersom jag hade inte ont någonannan stans än i huvudet.

"Jennifer, Jennifer!" skrek jag och ruskade i henne. Men hon vaknade inte.

Jag kände hur paniken börja sprida sig i kroppen och det enda jag kom och tänka på var att ringa ambulansen.

Jag drog upp mobilen ut fickan och tittade vad klockan var. 21:43 precis. Jag hade tre missade samtal från mamma och 4 sms från henne samt 2 från en annan kompis.

Jag slog in 112 och fick prata med larmcentralen.

Efter cirkus 10 minuter var ambulansen på plats och de förde både mig och jennifer till sjukhuset. Men eftersom jag var vid medvetandet med bara en kraftig hjärnskakning behövde jag inte ligga på bår som jennifer, utan jag fick sitta i ett hörn inne i ambulansen en annan från personalen som kollade till mig så jag var okej under färden och hon tog även lite blodprover på mig.

"Kommer du ihåg någonting av händelsen?" Frågande kvinnan bredvid mig lugnt och försiktigt.

"Ja, allt. Tills jag föll till marken och slog i huvudet" Sa jag artigt.

"Berätta då det för polisen sen. Det är viktigt om ni vill få reda på vem dem var." Sa hon. "Kommer du ihåg hur dem såg ut?"

"Nä, jag fick smällen precis när vi stött på dem, och de hade luvor. Såg bara deras svarta jockor och en utav dem hade bruna uggs" Sa jag och tittade upp på kvinnna som hade en namnskyllt på bröstet.- Maria.

"Okej, det gör det hela mycket svårare förstås." Sa Maria och knäppte upp hennes säkerhetsbälte. "Vi är framme nu. Sitt kvar tills vi har fått ut Jennifer och ta det sedan försiktigt när du reser dig upp så du inte blir yr igen." Sa hon sedan och log.

Jag reste på mig och gick ut mot backluckan för att hoppa ner från ambulansen. Men när jag stod där precis vid kanten, som inte var högre än en meter över marken, kändes allt plötligt mycket större. Avståndet från kanten på ambulansens backlucka och marken såg ut som tio meter och personalen såg ut att vara så långt borta så jag bara såg tre grön-gula oskarpa fläckar framför mig. Jag kände att jag var tvungen att sätta mig ner och utan att jag tänkte mig för tog jag ett steg ut över ambulansens kant och var beredd att falla handlöst tio meter rakt ner i marken, även fast det bara var cirka en meter. Men jag var inte beredd på det så jag var helt avslappnad och tänkte inte en sekund på att jag var tvungen att göra mig redo för landning. Eftersom att det var för mig fortfarande nio meter kvar.

Jag kände en hård smäll mot min vrist och allt blev svart. Igen.

_____________________________________________________________________________________________

Detta är bara part 1 på del 26. Resten kommer så fort jag kommit hem från skolan imorgon!

Förlåt att den kom så sent.!